mormortycker

Det här skrev jag på nyårsdagen, men det hamnade inte på bloggen.

Men nu hamnar det här.

 

Sammanfattning av året 2014 som just gick förbi.

Åren går så fort nu för tiden.

 

 

Redan i våras började jag känna mig trött, kanske jag jobbade för mycket i skolan? Man kanske inte orkar så mycket som man vill när man blivit pensionär. Sommaren var intensiv. Och hösten har i många år varit min jobbigaste årstid.

 

Den här hösten tog oro och ovisshet mycket energi. Jag kände mig sliten till kropp och själ.

Jag gjorde bara sådant som var nödvändigt. Det var i och för sig en hel del.

Men jag kunde inte vara riktigt glad, kroppen började bete sig konstigt med värk, ont i halsen och utslag. Så jag gick till doktorn - tänk om jag hade något smittsamt!

Efter att ha lyssnat på mig, kollat min hals och mina utslag och tagit prover, konstaterade läkaren att jag inte var sjuk, men levde i en pressad tillvaro. Och då säger kroppen ifrån. Läkaren tyckte att jag skulle prata med en kurator för att få lite tips om hur man kan tänka i jobbiga tider.

 

Sagt och gjort. Jag träffade en kvinna som lyssnade, och det tips hon gav förutom vila, var att fortsätta göra sådant som brukar göra mig glad. Då kommer glädjen tillbaka så småningom.

 

Så jag fortsatte med 1. vattengymnastiken. Hade jag åkt ensam hade det inte blivit av, men vi var ett gäng och då följde jag liksom bara med, och väl där sa ju ledaren precis vad man skulle göra. Jag kände ingen glädje, men att röra sig är nödvändigt.

 

Och 2. jag försökte läsa böcker, det brukar jag tycka om, men det gick inte. Jag fattade inte vad jag läste, fick läsa om sidor. Men så kom Maj-Lis med en bok och hon sa; den här kan du nog läsa. Och i den boken ( som jag i övrigt inte kommer ihåg hur den var ) stod följande som träffade mig så rejält att jag skrev ner det:

 

Jag kände då att jag befinner mig i sorg. Då blev allt mera hanterbart, visserligen som det stod; i mörker för kort eller lång tid.

 

Och 3. jag gick på Gudstjänsterna, i Missionshuset och på TV. Där har jag fått påfyllning av Tro, Hopp och Kärlek. Och det var ett stort behov av Tro, Hopp och Kärlek under den allra jobbigaste perioden under hösten. Tack alla ni som bidragit på olika sätt. Jag vet att vi är många som hade/har samma böneämnen.

 

 

Det här blev kanske en lite sorglig historia. För att lätta upp kan jag berätta två (av alla) minnen från den jobbigaste tiden. Kvar finns minnena som en dyrbar skatt....

 

Det ena minnet är från en bilresa ner till Göteborg. Tomas, Ann-Sofie, Zander och jag fanns i bilen. Vi pratade, lyssnade på radio, smååt och lite annat man gör för att orka åka långt. Ibland blev det alldeles tyst, vi satt i egna tankar. Vid ett sådant tillfälle höjde Zander rösten och bad hela Gud som haver.

 

Ett annat minne är från ett besök på affären Mio i Valbo. Jag handlar sällan där, men nu skulle jag ha ett underlakan i något udda storlek och det fanns där. Den här dagen var riktigt tung. Jag gick förbi en massa fina saker men såg dem inte riktigt, skulle bara uträtta mitt ärende. När jag betalade i kassan lyfte jag blicken lite och där på väggen bakom expediten fanns en liten tavla med texten; EVERYTHING IS POSSIBLE IF YOU BELIVE - allt är möjligt om du tror.

 

Och med de orden vill jag tacka för 2014 och önska alla en riktigt bra fortsättning på 2015. :) <3